Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Ty det var ett heligt rum.
Nåväl, Markurell. Den okunnige, som såg plantan, drivhuset och trädgården, måste tro att dessa härliga anläggningar, denna sinnrika byggnad var till för sin egen skull eller för ett mycket högt ändamål och att växtkräket kommit dit av en slump. På sin höjd kunde den vara en mycket obetydlig detalj i ett stort och skönt helt. Så var det emellertid inte.
Och vem är du, Markurell? Du är obetydlig, onyttig, ful, elak, på det hela taget vederv... |