Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Lady Jane, ni vet, som tog priset. Den lunkar sin illmarigt slöa lunk, trött och outtröttlig från port till port, lämnar av och lunkar vidare. Och den söta mjölken drickes i varje anständigt hem under tystnad. Ty Wadköping är en tyst stad, en nästan dövstum stad. Om man blinkar i Wadköping, blir man förstådd; om man hostar, om man harklar, om man klår sig bakom örat, river sig i håret, suckar, pustar, grinar, tar sig om näsan... |