Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Men herr Markurell gjorde en fruktansvärd grimas, slet sig lös och rusade på dörren. Han hade inte lust att blotta sin svaghet ens inför en person som påstod sig känna honom i grunden. Först i farstun återvann han fattningen, gläntade lite på dörren och ropade i springan:
Hör nu hon! Det går bra! Barfoth säger - det blir - det blir kanske överbetyg.
Det visste väl jag, sa fru Markurell med en mors underbara, lugna och enfaldiga tillförsikt. Her... |