Från: Robotarnas Gud (Kap 10) av Elfred Berggren ...Jag stötte mig på min egen tysta formulering: naturligtvis var det ett osynligt mål, eftersom roboten var blind.
Så började armen vandra nedåt igen, långsamt och med avbrott, och efter en stund stod han, som om han aldrig rört sig. Om jag inte sett Mac Logan fylla papperet med anteckningar, kunde jag ha tagit allt för en synvilla.
Det var mer än egendomligt. Några sekunder stod han orörlig, sedan lyfte han fot... |