Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Med sin nakna guldskimrande arm hade hon dragit upp filten till hakan, som om hon försökte skyla sig, trots att det var mycket varmt i rummet. Huvudet hade hon vridit åt andra sidan, så att den regelbundna profilen avtecknade sig klart mot skuggorna på kudden; huden lyste som jämn levande sammet mot hennes tunga svarta ögonbryn och ögonfransar. Den spända röda bågen hade slappnat i sömnen till en mjuk och mycket trött flickmun. Så ung hade jag aldrig sett henn... |