Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Bara morgondagen var över, skulle jag vara säker. Jag måste lita på min goda tur och på Rissens brådska.
Så kom jag hem den kvällen med en spruta i fickan och en liten flaska fylld med oskyldigt blekgrön vätska. Och befrielsen av att ha tagit första steget till handling gav mig nya krafter, så att jag till och med lyckades prata och skämta med hembiträdet och barnen under kvällsmaten. Åt Linda nickade jag bara, men utan att väja för hennes ögon. De var strålkas... |