Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Det var möjligt, att jag hade henne i min hand, det var möjligt, att allt hade gått efter beräkning.
Utom på en punkt: jag skulle aldrig kunna begagna mig av något övertag. Allt vad hon hade sagt var sagt ur mig själv. Jag var sjuk, uppriven ända till botten, därför att hon hade hållit sig själv som en spegel framför mig. Jag hade inte anat, att hon, med sina spända läppar, med sin tystnad... |