Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Ett läte, en ton, ett ljud utan mening, utan mänsklighet. Kanske har andra olyckliga människor tjutit på samma sätt, kanske har andra fäder begråtit sina söner just så. Det var ingenting nytt i världsalltets eller i världens eller ens i Wadköpings sjuhundraåriga historia.
För den lycklige skalden och oförliknelige gluntsångaren lektor Barfoth var det emellertid någonting alldeles nytt ... |