Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...För skams skull. Men min tro är att han vetat det hela tiden. Jag har tänkt på det, så jag har stupat. Men det kan inte vara annorlunda. För hade han inte vetat det, så hade han inte varit så kvick att slåss. Han skulle ju inte ha begripit mer han än jag. Men han begrep. Och han visste. Hela Wadköping visste. Fråga perukmakarn, fråga sockerbagarn! Hela Wadköping visste. Det vara bara jag som var ett kräk och ingenting visste. Och jag kan ju inte begära att han ska brås på mig... |