Från: Kallocain (Fjärde kapitlet) av Karin Boye ...Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller arbete, de kom på ett ungefär.
- Jag anar vad ni tänker, min chef, sade jag till slut för att skjuta på. Ni tänker, att det här bevisar ingenting. Jag kan ha instruerat mannen förut. Vad han sade var visserligen personligen komprometterande, men inte straffbart. Är det inte så ni tänker?
- Nej, sade Rissen och såg ut som om han vaknade upp. Nej, det tänkte jag inte. Det var... |