Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Och då han tar tillbaka sin gåva och i stället ger dig en stor sorg, betraktar han dig med samma intresse, varmed Leo betraktar sina skalbaggar. Försök att fatta det, käre Markurell, och besinna med stolthet att du nyss slungade kattan och bölade och sörjde på ett sätt som kanske är enastående inte blott i Wadköpings och världens historia utan även i världsalltets. Vad vet jag?
Och nu är du död? Du känner det så? Glädjen är borta, sorgen är också borta. Bara du slipper se honom - och... |