Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Och oavbrutet i en enda lång ramsa mumlade han:
Vart ska jag ta vägen, vart ska jag ta vägen, vart i Herren Jesu namn ska jag ta vägen, vart ska jag ta vägen...
Slutligen kände han det som om ett nystan breda band legat någonstans i bröstet eller buken och hasplats upp genom hans mun. Han smällde plötsligt ihop sina krokodiltänder i ett ursinnigt bett. Detta kraftprov, detta bevis på självbehärskning tycktes åter till en viss grad lugna honom. Han betraktade sina vänner och nickade åt dem, f... |