Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...I ett och annat fall hade han kanske betingat sig skäligen stora eller möjligen oskäligt stora förmåner - men var går gränsen? Och vem kunde döma honom? Försynen hade inte dömt honom. Han hade kommit till Wadköping för att förtjäna sitt och gossens dagliga bröd. Han hade arbetat i sitt anletes svett, som skrivet står. Och han hade blivit rikligen välsignad. Försynen hade inte dömt honom. Men Wadköping hade dömt honom,... |