Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Och så begriper gubben. Och så tar han fram plånboken och säger: Här har du, min käre Johan!
Han rynkade pannan i grubbel och hans röst var grubbeltung och trött.
Nej, jag döpte honom inte till Johan. Johan hette far min, käre gubben. Nej, jag döpte honom till Judas. När han var liten som så. Och Carl-Magnus stod fadder. Han visste väl, han, att pojken hette Judas. Det var ett kalas!
Herr Markurell tog Susanna, katta... |