Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...Jag hade ingenting att säga henne, kunde inte störa henne, satt bara stilla och såg på hennes ansikte.
Till slut somnade hon, fast jag satt och vaktade henne. Hon sov, och jag klädde av mig tyst och försökte också sova, men kunde inte. En dov skam och ångest översvämmade mig. Man kunde trott, att jag var den undersökte och avslöjade och inte hon, så kände jag mig. Hela tiden hade jag haft klart för mig, att vad hon än kom att säga, skulle hon vara i mitt våld efteråt på ett annat sät... |