Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Och medan kallocainet verkade, spred sig detta hjälplösa leende som en frid över hans fårade ansikte. Om det så dröjt timmar innan han talade, kunde man inte slitit sina blickar ifrån det. Var hade jag förr haft mina ögon, eftersom jag aldrig märkt, vilken egenartad värdighet det låg hos denne civile och mjukt ledige man, som jag alltid hade funnit löjlig! En... |