Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Han gick ut i förstugan, öppnade garderobsdörren och tog fram en lång, svart rock, satte den på sig. Sålunda utstyrd liknade han en energisk och kanske något påflugen begravningsentreprenör. Han steg åter in på kontoret och frågade, om han var fin. Fru Markurell nickade ett stumt bifall.
Därpå sa hon:
Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara mor... |