Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Är man solitt och gediget klädd, så är man också fin nog för denna världen. Det mäktiga, kopparröda håret, tjockt som en fäll, var strängt tillbakastruket från panna och kinder men svällde ut i glänsande bubblor bak i nacken. Hade fru Markurell haft öron som en hare, så skulle de sannolikt också legat tillbakastrukna på ett skyggt och på samma gång illfundigt sätt. So... |