Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 2) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Karlen börjar bli gammal. Han vet inte, vad han gör. Översten galopperade. Äntligen tog häradshövdingen till orda, och hans sakliga, lidelsefria ton sopade ögonblickligen bort de mera familjära känslorna.
Han sa:
Först och främst vill jag anmärka, att herr Markurell inte är någon skojare. Vi har gjort en hel del affärer tillsammans och jag hoppas att det borgar för hans hederlighet. Däremot vill jag inte förneka att han i detta... |