Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Den gracila frun spratt till och drog sakta sin hand från bordskanten.
Häradshövdingen fortsatte, alltjämt lågmält men i en hetsig, fanatisk ton.
Det finns ingenting så irriterande, så förkrossande, så kväljande som att tillhöra en vidunderligt hederlig släkt. En släkt där far och son, far och son i evigheters evighet tävlat med varandra som mönster av massiv, ogenomtränglig, o... |