Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Fru de Lorche hade inte ändrat ställning. Häradshövdingen rörde lätt vid hennes axel. Hon nickade. Han tände en ny cigarrett och började vandra av och an med tysta, hastiga steg, i det han lyfte fötterna högt, liksom rädd att snubbla eller fastna i någon illistigt gillrad fälla.
Så är det, sa han. Egentligen har jag ingen tid att spilla. Jag har pressat mina vänner till det yttersta och mina sista försök i Stockholm gav absolut negativt resultat. Det är ju inte bara jag som lider av ... |