Från: Kallocain (Elfte kapitlet) av Karin Boye ...Men antingen det berodde på febern eller inte, så hade jag en alltför livlig minnesbild av min första försöksperson, n:r 135, och av hans enda stora stund, som jag hade avundats honom. Jag kunde förakta n:r 135 så mycket jag ville, jag kunde behandla honom hur illa som helst i tankarna eller i verkligheten, men så länge jag avundades honom, kunde jag aldrig betrakta honom som ingenjören sin maskin.
Diskussionen började. Någon påpekade vikt... |