Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Och pressad av sin obegripliga oro böjde han sig plötsligt ned, lade händerna på tant Rüttenschölds skuldror och viskade i hennes öra:
Söta någon, lilla käraste fröken, är det ingenting annat en kunde göra? Jag skulle så förbannat gärna göra henne en tjänst.
Tant Rüttenschöld smålog och svarade:
Jo, herr Markurell, han kan lämna mig ensam här, tills droskan kommer och hämtar mig. Jag är snart åttio, jag, och orkar inte så mycket. Och det kan vara roligt att sitta ... |