Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Allra käraste, viskade hon.
Allra käraste, svarade Wadköpings övervestal.
Och pendylen på spegelbordet räknade samvetsgrant sekunderna, mätte dem, vägde dem och skickade dem med en knäpp in i det förgångnas evighet. Till sist förkunnade den med sprött klingande stämma att klockan var två slagen.
Tant Rüttenschöld släppte virkningen.
Nå - äntligen - mumlade hon.
Fröken Linder reste sig för att hjälpa henne upp ur stolen. Men den gamla damen gled tyst och stilla och int... |