Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Men den olycklige sockerbagaren frågade:
Vem skulle veta något?
Herr Markurell sa, lågmält och saktmodigt:
Gossen. Tror du han vet att han inte är min pojke?
Klumpig och dum började den arme sockerbagaren slå med sina tassar luften och försäkrade på ett överdrivet och framfusigt sätt att så inte kunde vara fallet. Människor är inte så usla, o. s. v. Han hade tydligen en massa goda och förträffliga ord på lager, men herr Markurell avbröt svadan genom att blixtsnabbt kasta sig över ... |