Från: Kallocain (Tolfte kapitlet) av Karin Boye ...att plåga mig? Aldrig hade jag väl hört fastslås så klart, så sakligt, hur objektivt värdet av varje medsoldats insats kan betraktas - och ändå kändes det som om besväret av att vara till hade blivit så jättestort och meningen med det hela så försvinnande liten. Jag visste att det var en falsk och osund syn på tingen, och jag försökte övertyga mig själv med alla möjliga argument. Men för den öde tomhet, som vidgade sig inom mig själv, fanns inget annat namn än meningslöshet.
Det skulle ... |