Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Men herr Markurell hade gripits av en besynnerlig sinnesrörelse. Ögonlocken blinkade krampaktigt, ansiktets muskler ryckte och skälvde. Han stammade:
Du - du - skulle - inte gissa - inte gissa.
Johan log ett förvånat leende. Men då fadern alltjämt mumlade en ramsa obegripliga ord, slog han honom myndigt på skuldran, sägande:
Se så, gubbe lilla! Det var ju bara skoj. Vi är nöjda med varandra. Båda två.
Herr Markurell nickade, och ... |