Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Hur illfundig och världsklok herr Markurell än kan ha varit, tycks det aldrig ha gått upp för honom att hänförda lovord som oftast tjäna ett praktiskt syfte. Han slök dem med vidöppen mun, vars glesa krokodiltänder saftade sig av pur förtjusning. Och faktum är att lånetransaktioner, som sålunda inleddes, i regel slöts på för patienten smärtfriare villkor än vad som annars var fallet i den markurellska praktiken. Tilläggas bör att dessa vil... |