Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Hon tänkte: vilken skam, vilken skymf, vilken vanära för mig gamla människa att ha stulit honom. Och hennes hjärta dunkade olidligt hårt av rädsla och glädje. Hon började kyssa barnkroppen, glupskt som om den varit is för en feberhet mun. Och hon tänkte: Är det pendylen som dunkar? Kan klockan vara sju? - Sju för tu, tänkte hon, sju dunkar för tu. Att jag har stulit honom. Vilken glädje! Vilken salighet! Vilken fröjd! Att jag äntligen,... |