Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 2) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Uppriktigt sagt är jag rädd. Där finns risk. Att hon skall begå indiskretioner.
Kammen frasade lent viskande genom det askblonda, armens vithet blänkte i spegeln, läpparna blottade en gnista tänder. Och nu kunde man se att den enda lilla rynkan i pannan verkligen var en skrattrynka. Fru de Lorche sa:
Jag tror inte att du behöver vara rädd. Fru Markurell har kanske ett avskyvärt lynne, men hon kommer inte att begå någon indiskret... |