Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Lektor Barfoth blev även i sin egen syn en liten och svag man, den där råkat begå en svår förseelse. Så snart det förskräckliga och, som det tycktes honom, i oändlighet, en pinsam oändlighet utdragna tjutet upphört, skulle han genast gottgöra denna förseelse. (Herr Markurells skri eller tjut eller rop varade så länge, att den rödhåriga frun hann rusa utför halva trätrappan. Då upphörde det med ens, och när det inte upprepades, återvände den rödhåriga tyst till sin kammare, som h... |