Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Med en milt gäckande blick såg han honom in i ögonen och sa blitt och vänligt:
Herre, vet ni vad ni är? Ni är besatt av en ond ande.
Det kan vara, medgav herr Markurell fogligt. Jag vet bara det, att när en har en son och han hänger på ett hår så att säga, så ger en fan i fan. Och gör så gott en kan.
Alldeles det, mumlade rektor. Tänk på Carl-Magnus!
Han sa:
Bäste herr Markurell, jag är å skolans och samhällets vägnar rörd och tacksam. Ni har nu som så ofta förr visat... |