Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...båda...
Ty då han i fråga om frodig fantasi var herr Markurell oändligen överlägsen, hade Vår herre, som inte begåvat lektorn med någon son, var sig äkta eller oäkta, invigt herr Markurell vida fullständigare och djupare i smärtans hemligheter.
Härom övertygades han plötsligt och helt av det ovannämnda skriket. Men ens förflyktigades den heroiska sinnesstämningen och med den - vi måste erkänna det - varje tanke på äktenskap. Lektor Barfoth blev även i sin egen syn en liten och svag man, de... |