Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Ty han drog plötsligt upp sin stora, vita näsduk och gnuggade ansiktet så ivrigt som om han nyss doppat det i ett handfat vatten.
Men i almens grenar susade strax en viskning:
Rektorn svettas! Det går åt helsike!
Luften var tryckande tung av oro. Mödrarna skälvde, flickorna sänkte sina huvuden som blommor sina kalkar en åskväderdag. Wadköpings småborgare, de... |