Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Hennes stora, mjuka, slappa, lättjefulla kropp stramades upp, blev på ett ögonblick hård, fast, spänstig. Hon vände sig hastigt om och tog ryggskydd mot dörren. Ansiktet blev åter blekt, stelt och livlöst, men ögonen brann, en het, blå eld.
Hon sa, och hennes röst hade undergått samma förändring som kroppen - den var fast, hård, s... |