Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Han hade arbetat i sitt anletes svett, som skrivet står. Och han hade blivit rikligen välsignad. Försynen hade inte dömt honom. Men Wadköping hade dömt honom, kallat honom ockrare och på sistone ej ens aktat för rov att be gossen dra åt helvete!
Herr Markurell, med ryggen stödd mot flaggstången, vars gulblåa fana varligt sveptes ut av den välsignade västan, samlade saliv i sin mun, luft i sina lungor och spottade på Wadköping. Han kände en välgörande och uppriktig tacksamhet mot F... |