Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...För såna är de. Byket!
Plötsligt ropade han:
Överstinnan! Har överstinnan hört?...
Men överstinnan kramade prelatens stora, mjuka, välvårdade näve hårt mellan sina knotiga händer.
Å, herregud! Hjälp mig snälla,beskedliga! Frågar han mig, så dör jag. Jag är så besynnerlig, jag kan inte narras...
Aj, aj, aj, står det så illa till, mumlade prelaten. Han svepte gardinen kring överstinnan och steg själv fram, leende och med välordnat ansikte... |