Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Han förnam dunkelt att han saknade någonting aktningsvärt, som inte får saknas i någon normal människas utrustning - hon må sen vara kristen eller hedning, skurk eller hedersman - han saknade förmågan av moralisk indignation. Och han blev rädd, rädd som skogsrået att visa sin urholkade rygg. Han smällde med krokodilkäften, rullade med ögonen och sa:
Än jag då, grevinnan? Än jag då? Jag är djävligt ledsen, jag! Det är jag. Tukthus, sa jag åt människan jag ha... |