Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 8) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...i vilt raseri, jagande makliga kattor högt upp på hustaken och bringande mången vestal i ett besynnerligt tillstånd av from förtrytelse och ljuv oro.
Men övervestalen, Wadköpings stolta, gamla dam, förnam intet av deras glädje, deras lättsinniga jubel och dåraktiga upptåg. Henens kära gata låg öde och tyst, hennes spegel återspeglade endast huvudet på en mager och blek liten pojke med små, pepparbruna, en smula stirrande och mycket nyfikna ögon. Han vaktade ensam under skvallerspegeln, den ... |