Från: Kallocain (Fjärde kapitlet) av Karin Boye ...Han hade åtminstone haft sin vackra sida, när han höll det stora ögonblicket i sitt liv heligt. De andra var lika fega som han, somliga åtskilligt mer till och med. Där fanns de som bara klagade, inte bara över sitt kall, såren, sjukdomarna och rädslan, som var deras självvalda lott, utan också över en mängd oväsentliga saker, sängarna på Hemmet, den försämrade mathållningen (de hade alltså också märkt det!), slarv i sjukvården. Man kunde nog tänka sig, att där... |