Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Fru Markurells händer var hiskliga till färg och form. Hennes armbågar var som illa läkta sår, röda och knottriga. Då hon öppnade munnen ryckte man till för röstens råa klang. Men denna röst framgick mellan vita, kraftiga tandrader. Ansiktets hud var vit, len, lätt fjunig. Pannan oklanderligt ren och rynkfri. Håret, som nämnts, underbart. Ögonen stora, mörkblå, fullständigt uttryckslösa och likväl eller kanske just... |