Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...- hur skulle inte nu smärtan gräva i hans inälvor, sarga dem med sina stålvassa, hullingförsedda klor, slita upp vävnaderna tråd för tråd, nerv för nerv? Om herr Markurell haft lust för liknelser, borde han ha liknat sig vid en fisk, som svalt kroken. Han hade verkligen svalt en krok; och ju mer han slet för att bli den kvitt, desto obönhörligare hakade den sig fast, tillfogande honom ett säkert dödande sår. I själva verket kan man tryggt säga, att herr Markurells dödskamp började just nu... |