Från: Kallocain (Trettonde kapitlet) av Karin Boye ...Belyst nerifrån ser ett ansikte ofta skräckinjagande ut, och jag befann mig i en överspänd period av mitt liv. Faktum är att jag blev iskall, då jag såg skimret i hans jaguarögon - de var så kusligt nära och på samma gång så kusligt långt borta, helt utom räckhåll, vilande i sin egen kyla. Mest för att lugna mig själv, invände jag stillsamt:
- Ni menar väl inte ni också, att alla går omkring med dåligt samvete?
- Dåligt samvete? uppre... |