Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Det var skramlet från en kvarn som malde tomning. Själv fanns jag någonstans där det var stilla och mörkt.
Då jag kom tillbaka till min egen föreläsningssal och stod framför en lyssnande halvkrets, förvillande lik den jag lämnat, om man bara bortsåg från domare och rådgiva... |