Från: Kallocain (Sextonde kapitlet) av Karin Boye ...Dessutom: jag skulle göra det själv. Kände jag inte redan detta andra sammanhang, laglöst och ofrånkomligt, mellan henne och mig!
Jag skälvde från huvud till fot. Jag ville säga: ja, ja! Det skulle varit en lättnad som när en alldeles uttröttad människa får falla i sömn. Jag var löst ur ett sammanhang som höll på att kväva mig och räddad in i ett nytt, självklart, enkelt, som bar men inte band.
Mina läppar brottades med ord som inte fanns och inte kun... |