Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 7) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Goss...
Men när han skulle forma ordet, slappnade plötsligt den medvetna, mänskliga ande som smälter samman tanken och ljudet till ord, och i stället för ordet framstötte han ett långdraget, fullständigt djuriskt tjut. Ett läte, en ton, ett ljud utan mening, utan mänsklighet. Kanske har andra olyckliga människor tjutit på samma sätt, kanske har andra fäder begråtit sina söner just så. Det var ingenting nytt i världsalltets e... |