| aWordlist.com i mobilen | |
|   |
lika2 träffar i huvud-listan:
11 alternativ:
0 översättningar ligger på förslag:
Kolla synonymer för lika på Ordord.se
Ett tips från mig (Dagge):
Har du släkt, vänner och kolleger du vill samarbeta med på ett enkelt sätt? Dropbox kan vara lösningen för dig!
Dropbox installerar en "magisk" mapp på din dator. Det du lägger i den mappen blir sedan automatiskt åtkomligt från andra datorer (och vissa telefoner) som du också har Dropbox installerat på - antingen via det lokala nätverket eller via Internet.
Jag har Dropbox installerat på min hemdator och min jobbdator. Det jag lägger i mappen på hemdatorn ligger också i mappen på jobbdatorn när jag sätter mig där. Och det jag lägger i mappen på jobbdatorn ligger i mappen på hemdatorn när jag kommer hem...
Smidigare än både mejl och USB-minnen!
Men Dropbox kan mer än så. Jag kan skapa en vidunderlig undermapp i den magiska Dropbox-mappen. Den kan jag sedan dela med vem eller vilka jag vill. De behöver inte ens ha Dropbox installerat på sin dator. De kan nå den delade mappen via webben... Men det blir självklart mycket smidigare om man har sin egen Dropbox på datorn. Alla som har Dropbox installerat och är med och delar en mapp har den mappen i sin Dropbox-mapp.
Alla som delar mappen kan lägga filer i den och jobba vidare med det delade materialet från sina datorer. Så om du lägger ett dokument eller en bild i mappen kommer detn att dyka upp i alla andra medarbetares mappar. Och sitter man inte vid sin egen dator kan man nå mappen och dokumenten via sitt Dropbox-konto på webben.
Vill du bara publicera eller leverera en enstaka fil kan du lägga den i en specialmapp som heter Public. Då får den en hemlig Internetadress som du skickar till den eller de som du vill ska ha dokumentet. Jag brukar packa flera bilder som ska levereras till kund i en zip-fil och skickar sedan länken till kunden. Smidigare än både mejl och FTP. Mejlen klarar ju ofta inte stora filer och FTP är det inte så många som begriper sig på men att klicka på en länk i ett mejl klarar nästan alla...
När det gäller bilder finns ytterligare en liten feature värd att nämna. I Dropboxmappen finns en mapp som heter Photos.
Skapa en undermapp i den och lägg lite bilder däri. Nu har du ett enkelt webbgalleri (med samma namn som undermappen). Mejla galleri-länken till vem eller vilka du vill.
Lätt som en plätt!
Att dela enstaka filer eller hela mappar med sig själv eller andra är inte svårare än att flytta eller kopiera en fil från en mapp till en annan. Lika enkelt är det att bygga upp ett bildgalleri på nätet. Skapa en undermapp och lägg bilder direkt i den eller i olika undermappar i undermappen... Och du kan enkelt ta bort eller lägga i fler bilder eller mappar med bilder efterhand... Du bara droppar dem i din mapp på datorn. Du slipper drittla med olika inlogg och olika webgränssnitt för att ladda upp bilder på diverse webbkonton.
Och har man inte så himla stora utrymmeskrav så klarar man sig gott med deras gratistjänst (2GB till att börja med - man kan få ett par GB till gratis om man skaffar fler användare och delar mappar med andra). Behöver man mer finns det att köpa…
Se filmen om hur Dropbox funkar och skaffa din egen Dropbox här!
"lika" - 53 exempel från den litterära världen.
| Från: Domens stjärnor (Kap 5) av Lindbohm, Denis ...Och alla är lika. De vet detsamma, i detalj. - Arvid. Om du lämnar en kassett med information till någon och denne lämnar den vidare, om tusen personer i tur och ordning tar del av kassettens information - är de därmed lika? - De här, de uppträder lika mot mig. För mig är de lika. Det är bara namnen, som skiljer. Och nånting annat, som jag bara känner inom mig. - De är kanske lika för dig. Du sitter i salongen och tittar på samma skådespel tio gånger. Men fast... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 2) av Lindbohm, Denis ...De, som leder vår expedition, har långtgående fullmakter att sluta avtal mellan vårt högsta styrande organ och er motsvarighet till det. Om ni har någon form av världsregering eller om ni har en mängd delstatsregeringar kvittar lika. Vi kan sluta avtal. Ni skall få se vår beredvillighet. Infödingen stod där lugn och stilla och bara tittade på honom medan han talade. Sedan kom åter den lätta antydan till ett leende. - Herr Steiger, sa han vänligt. Ni tänker i era banor ... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 5) av Lindbohm, Denis ...Och ingen annan vill spela rollen av mig. Du talar som ett jordebarn: "Vem skulle du vilja vara?" Räcker det inte bra att vara sig själv? - Men det är ständigt nya, som är kontakter åt mig. Och alla är lika. De vet detsamma, i detalj. - Arvid. Om du lämnar en kassett med information till någon och denne lämnar den vidare, om tusen personer i tur och ordning tar del av kassettens information - är de därmed lika? - De här, de uppträder lika mot ... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Jag kan säga, att jag känner folk som gör det. Jag har en pojke; bara en, alldeles som du. Det ska ingen säga att han inte är lik mig. Ibland när han kommer inpallrande i salongen brukar kunderna skratta åt oss för att vi är så lika. Det är då inte något fusk med den stamtavlan, brukar kapten Brenner säga. Nej, det är det inte. Tror du att jag är så glad åt det då? Han är åtta år nu, och Rygell säger att det kan komma ända tills han fyllt trettio år. Förr är man inte på de... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 3) av Lindbohm, Denis ...Den här var klädd i en djupröd toga, men huvudet ovanför togan kunde varit Svornjels. Ändå kände han starkt och tydligt att detta var en annan person, någonting inom honom kände det lika tydligt som om infödingen redan presenterat sig i ord. - Vi beklagar det obehag ni upplever, sa infödingen, och försäkrar att vi inte känner glädje över att behandla er så här, men vi måste avvisa er - och dessutom kan vi omöjligt tillåta att... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 7) av Elfred Berggren ... Tore rörde vid ett handtag på den ena robotens rygg, och den började surra svagt som en broms eller en humla. - Det är gyron, som börjar snurra, sade Tore. Jämviktsorganet är lika viktigt för en stackars robot som för en människa, och det måste alltid vara i funktion, när strömmen inte är avkopplad. Här ser du en visselpipa. Det är hans egen, och den använder man för att kalla på honom. Jag skall nu ta ut honom på golvet... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 4) av Lindbohm, Denis ...Eller från det närmast därefter väntade hållet: Någon av de närmaste infödingarna. Svaret kom från barnet: - Det var jag, som svarade dig. Rösten var ljusare än de vuxnas, men lika underbart klangfylld. Häpen stirrade Arvid på den lilla, som inte ens räckte honom till knäna. En liten docka, klädd i grönt och rött. En levande barnleksak, med ett ansikte som en liten söt apa. Och med en rysning invärtes upplevde han nästa i... |
| Från: Kallocain (Sjätte kapitlet) av Karin Boye ...Men ni förstår, att nog trodde jag att jag kände honom. Inte för att vi nånsin har talat så värst mycket med varandra, har man varit gift ett par år, så vet man väl ungefär vad man har att säga, så då kan man lika så gott lämna det osagt. Men det är som om man ändå kände på sig vad den andre ville och menade, när man går så där och larvar i två rum tillsammans och håller på med det i över tjugu år. Man tänker inte på honom egentligen, inte mer än på sin ... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 6) av Lindbohm, Denis ...Alltsammans låst i overksamhet, medan en socialpsykolog levde goda dagar i godan ro och sände sina personliga analyser istället för värdefull information - det var rena vansinnet. Jorden behövde inte Arvid Gunnarssons analyser, de var lika värdelösa som barnjoller. Vad Jorden behövde var en bas på den där planeten. Trojkan fick order att genast etablera förbindelse med chaanjel och undanröja den löjliga situation man nu levde i. Och trojkan tog genast upp förbindelse, men det b... |
| Från: De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (Vi som inte vågar se) av Karin Boye ... Mörknade ikoner av lika och samma mått hänger de levandes, de brinnandes bilder trångt bland mycket smått. Århundraden har slätat deras sällsamma drag, som vi nu flitigt slätar dag efter dag. Vi filar och förskönar så gott vi kan och vet, tills inget skiljer ande mer från välanständighet. De unga går och söker elden som brann. De går med tomma ögon, som ingen... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 7) av Lindbohm, Denis ...Efternamn och förnamn? Född var och när? Medborgarnummer? Civilstånd? Namn på maka och barn? När är de födda och var? Utbildning? Yrke? Rader av uppgifter, som har lika mycket liv som bitar av rostigt järn och inte säger ett dugg om det verkligt väsentliga. Han fick veta att de var potentinellt odödliga - men vad är det för mening med att leva länge i en och samma kropp? De återföddes. Det var som att tappa ... |
| Från: Kallocain (Första kapitlet) av Karin Boye ...Huskökets mat gav mättnad åt generalen likaväl som åt den menige. Den allmänna uniformen - en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten - var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symbolise... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 2) av Lindbohm, Denis ...Dessutom lät han sända budskap på alla våglängder. Men det kom inte den ringaste reaktion från planeten. Då lät han ta ner skeppet. Eftersom alla städer var lika obetydliga och ingen av dem gjorde intryck av att vara regeringssäte valde han på måfå. Det blev en stad, som låg i en vidsträckt dal. I dalen växte en mängd glesa skogsdungar. Där flöt en bred flod, som bildade en kilometerstor sjö. Vid sjöns ... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 9) av Elfred Berggren ...Så småningom ledsnade kroppen på att vara ett verktyg, ett medel, och sade till, att den också ville vara ett mål, att den var ett mål i lika hög grad som själen själv. Tore tystnade och satt eftertänksam en minut. Så fortsatte han: - Naturligtvis räckte den där striden mellan kropp och själ ganska länge, innan jag upptäckte den, jag gick bara omkring och kände mig på kant med mi... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 12) av Elfred Berggren ...Det brukar jämna ut sig, innan det går så långt att nerverna ge vika. Och vad beträffar att grubbla så man blir tokig, som folk pratar om, det gör man aldrig, det kan man inte göra, lika litet som man kan hålla andan tills man dör. Det har naturen sett till. Det finns en automatisk spärranordning ... - Du är man, du förstår inte alls hur farligt det är. Jag är rädd. Kvinnor ha ett mycket enkelt sätt att låta oss känna vår u... |
| Från: De älskade film (Kap 5) av Tidholm, Thomas G ...I regel tar det visserligen bara max två klipp att se om en film duger för sina timmar. Å andra sidan kan man ju lika gärna sitta kvar. Ray brukar kisa med ögonen, en del filmer blir bättre av det. Ljudet kan man inte göra nånting åt. Wah-wah med öronen kanske... men det är jobbigt i längden. Det är undantagsfall bara om de går fel. De älskar ju film. Men Leve Kärleken!, om Sydkoreanska fastighetsmäklares existentiella problem, blir lite för mycket för Ray. Lite för ... |
| Från: Kallocain (Sextonde kapitlet) av Karin Boye ...Jag visste inte hur jag skulle uthärda det. Så kom då den stunden. Hon måtte ha väntat på den. I dag var det hon som drog fram stolarna och hon som skruvade på radio - men programmet hörde ingen av oss, lika litet nu som då. Vi satt länge tysta. Jag letade förstulet i hennes ansikte - det såg ut att arbeta där inne bakom orörligheten. Men hon teg. Om jag ändå hade misstagit mig - om mina farhågor i morse hade varit sanna? - Har du angivit mig? fr... |
| Från: Kallocain (Andra kapitlet) av Karin Boye ...Skostäderna beträffade, som man gissade på - hur kom för resten ett sådant rykte ut, resans mål var ju och borde vara hemligt, och gissningarna kunde likaväl vara falska som sanna! - vad Skostäderna beträffade, så låg ju visserligen några få av dem lika långt åt söder som Kemistaden n:r 4, men de allra flesta låg långt åt norr och hade ett helt nordiskt klimat med långa, hårda och mörka vintrar, som kunde göra vilken främling som helst melankolisk. Värst var det väl för övrigt med språket. Det... |
| Från: Kallocain (Nittonde kapitlet) av Karin Boye ...Vinden fläktade ännu, fast svagare, och jag visste att den inte föddes ur rymdens mörker utan ur luftlagren nära jorden. Stjärnorna tindrade ännu lika klart, och jag påminde mig, att deras pulsslag av ljus var en synvilla. Men det betydde ingenting. Vad jag såg och hörde kunde vara hägringar; det hade ändå bara lånat sig till form åt ett annat världsallt, ett världsallt inifrån - där jag var ... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 9) av Lindbohm, Denis ...Det här var bara ett försåtligt försök från Chaans sida att kväsa Jorden och sedan ta herraväldet. Jorden behövde inga råd från Chaan. Hade inte Jorden storsint räckt ut en broderlig hand och erbjudit samarbete på lika villkor? Man hade inte krävt att Chaan skulle "jordifieras". Men nu krävde dessa teknologilösa infödingar att Jorden skulle "chaanificieras" för att kunna accepteras bland stjärnorna. Chaan gjorde sig till en domare över Jorden och bestämde s... |
| Från: Kallocain (Artonde kapitlet) av Karin Boye ...Då han öppnade ögonen och började tala, hade man ett intryck av att han lika gärna kunde suttit så där tillbakalutad i vilken stol som helst, stirrat upp i takets vita ljus och talat utan en droppe kallocain i sig, talat i samma ordalag som nu, därför att den rädsla och den skam, som höll oss andra tillbaka, hos honom h... |
| Från: Kallocain (Femte kapitlet) av Karin Boye ...Men mitt småleende hann aldrig fram i dagsljuset. Även om själva historien var lögn och hela undersökningen en komedi - hennes delaktighet var i varje fall äkta, och lika brottslig antingen den berodde på ont uppsåt eller slarv. Då hon sattes i stolen, var hon nära att svimma. Antagligen tog hon mitt oskyldiga laboratorium för en tortyrkammare, där vi nu skulle försöka pressa ur henne vad hon inte ville säga. M... |
| Från: Kallocain (Femte kapitlet) av Karin Boye ...Där hade hon suttit och trott sig i lugn hos en annan, hos sin man - och han hade redan svikit henne, han hade svikit henne från början - och nu hade hon också svikit honom utan att mena det. Lika overkligt som hans brott hade varit, lika overklig var också hennes trygghet nyss, och lika overklig var hennes skräck nu. Jag kom att tänka på Fata Morgana, som ökenvandraren ser över saltskorporna: palmer, oaser, källor - i värsta fall böjer ... |
| Från: De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (Linköpings domkyrka) av Karin Boye ... Den mannen där med den smala munnen satt aldrig lycklig vid aftonbrunnen, då hjordarna böljade trötta hem och en sorgelösande skymning brann. Han är elden. Branden bådar han, gud lika mycket som ung man. Allt som är hemligt genomskådar han strängt som bara de unga kan. Hög i sin renhets bjärta bågar bjuder han strid. Över hans panna lågar hård ung medeltid. II Århundraden i syskontåg, profet vid profet,... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 10) av Lindbohm, Denis ...Deras skepp blev också indragna i striderna, när de vägrade ställa upp. Att inte ila till Jordens hjälp var misstänkt. Defaitism? Det tydde på att Chaan tagit makten. Gruvskeppen blev vrak och utan dessa låg gruvsamhällena lika illa till som Titanbasen. Basen på Merkurius hade just då inget skepp inne. Det räddade den kanske från angrepp, men det "räddade" den också från luft, vatten och mat: Dess folk måste dö. Men samtidigt med de titaniska rymdslagen skedde min... |
| Från: Robotarnas gud (Kap 1) av Elfred Berggren ... Av någon annan hade det inte varit något märkvärdigt, men ur Andréens mun var det häpnadsväckande. Det kan faktiskt gå åratal utan att vi tala med varann om någonting, som inte rör arbetet, och ändå betraktar jag honom lika mycket som vän som assistent och betald medarbetare. Det finns ett drag av noli-me-tangere över honom, som gör, att man gärna lämnar honom själv i fred och nöjer sig med vad han gör. Hur som helst så måtte hans reflektion ha slagit rot i mitt... |
| Från: Kallocain (Fjärde kapitlet) av Karin Boye ...Jag kan inte uttrycka hur pinsamt det var, jag visste varken hur jag skulle hålla min kropp eller mitt ansikte. Rissens behärskning, det måste jag medge, lämnade inget övrigt att önska. Var han lika obehagligt berörd som jag, så dolde han det snarast bättre. Det där fortsatte flera minuter. Jag skämdes inför min chef, som om jag kunde ställas till ansvar för att han måste bevittna sådana scener. Och ändå kunde jag ju omöjligt veta på förh... |
| Från: Kallocain (Elfte kapitlet) av Karin Boye ...Det lidande, som filmen framställer, bör alltså ha en påvisbar överindividuell vinning som frukt - det får inte vara en person, som räddas genom hjältens undergång, då kunde han ju lika gärna ha räddat sig själv! - inte ens ett mindre antal, utan tusental, millioner, helst alla Världsstatens medsoldater. - En underavdelning av denna ändamålsenlighet är c) det ärofulla i den undergång som framställes. Därmed menar jag inte att... |
| Från: Robotarnas Gud (Efterskrift) av Elfred Berggren ...främmande! Inte människorna, de äro nog så levande, dem har jag inte kastat på kjökkenmöddingen utan dem förvarar jag, där de få liv och värme av mig själv; jag behöver inte ens sluta ögonen för att se Tore och Irène och Mac Logan framför mig nästan lika friska och levande som den sista gången, jag såg dem. Människor, som man håller av, leva med ens eget liv. Nej, det främmande är mina egna tankar, som jag möter, hela den intellektuella värld, jag då tydligen kallade min, mina egna resonemang... |
| Från: Robotarnas Gud (Efterskrift) av Elfred Berggren ... Vi spara på tankar, vi lägga dem på minnet, vi skriva upp dem i böcker och vi citera andras tankar ur andras böcker, men till vad nytta? Är det inte fetischdyrkan? Lika litet som en meteorsten, som fallit ned på jorden, kan lysa, lika litet kan en tanke lysa, sedan den en gång är tänkt och slocknad. Alla gamla tankar, som vi tänkt och inte förmå glömma, bli bara stenar, slocknade meteorstenar, på vår väg. Om... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 10) av Elfred Berggren ...Detta är inte vetenskaplig pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar sig på studium av vår kunskapsförmågas - eller vår hjärnas - gränser. Lika litet som man kan bryta sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna med ett så enkelt instrument som en människohjärna. Härifrån till tanken på en universell intelligens bakom företeelserna är steget förbluffande kort. Jag minns, när min gamle lärare i skolan en gång talade om... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 10) av Elfred Berggren ...Detta är inte vetenskaplig pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar sig på studium av vår kunskapsförmågas - eller vår hjärnas - gränser. Lika litet som man kan bryta sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna med ett så enkelt instrument som en människohjärna. Härifrån till tanken på en universell intelligens bakom företeelserna ä... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 11) av Elfred Berggren ...Detta är inte vetenskaplig pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar sig på studium av vår kunskapsförmågas - eller vår hjärnas - gränser. Lika litet som man kan bryta sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna med ett så enkelt instrument som en människohjärna. Härifrån till tanken på en universell intelligens bakom företeelserna är steget förbluffande kort. Jag minns, när min gamle lärare i skolan en gång talade om... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 11) av Elfred Berggren ...Detta är inte vetenskaplig pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar sig på studium av vår kunskapsförmågas - eller vår hjärnas - gränser. Lika litet som man kan bryta sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna med ett så enkelt instrument som en människohjärna. Härifrån till tanken på en universell intelligens bakom företeelserna ä... |
| Från: Kallocain (Sjunde kapitlet) av Karin Boye ...Polischefen var en märklig person, en sådan som tycktes född att gå långt. Hans hållning kunde vara lika slapp och slappare än Rissens, och ändå verkade han aldrig omilitärisk. Medan Rissen lyftes på sina egna impulser och tycktes driva snarare än styra, var Karreks hopsjunkna vila bara satsen före språnget, och i det hårt slutna ansiktet, i glitt... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 4) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Sedan de förvridit sina ansikten på tre eller fyra olika sätt, utstött lika många suckar, gäspat, snutit sig och harklat, gnidit sina ben och armar, lämnade de Kupan och styrde kurs efter visen. Sålunda nalkades herr Markurell staden, tyst och eftertänksam. Han hade kastat sig in i ett företag, som krävde mycken takt ... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 3) av Elfred Berggren ...linjerna i sina befästningar och de små millimeterlånga regelmässigt ordnade, nätt och jämnt urskiljbara fläckar, som den franska medelhavsflottan gjorde på den orörliga vattenytan, var passerat, stirrade vi ned på en mörkblå yta, som lika gärna kunde ha varit en himmel som ett hav. - Dum leksak, sade Andréen och fällde ned bordskivan. - Hur så? Varför det? - Typiskt exempel på maskintänkande. Den, som gjort anordningen, saknar de elementäraste kunskaper i psykologi. Ett fö... |
| Från: De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (De lugna stegen bakom) av Karin Boye ... Käre död, där finns i ditt väsen något som tröstar milt: vad frågar du efter om man vuxit stor eller hela livet spillt! Käre död, där finns i ditt väsen något som renar klart: det som är lika hos onda och goda lägger du blott och bart. Följ mig och låt mig hålla din hand, det lugnar djupt och gott. Det vackra gör du bärande stort, det fula gör du smått. Det är som du ville mig något. En gåva vill du visst ha: en ... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 4) av Elfred Berggren ... - Naturligtvis är Afrika medfött hos mig, kom det från denne själv. Det finns folk, som äro födda boxare eller byråkrater eller boskapsuppfödare. Jag är född afrikan. Det är ett sjätte sinne hos mig. Jag har Afrika i blodet. Jag är lika hemmastadd i Cap som i Kenya eller Sudan. Jag begriper mig på negrer. Inte bara så att jag kan tala med dem, utan så att jag förstår, hur de tänker och känner, hur de resonera och handla, ungefär som om jag vore svart själv. Jag talar en massa ... |
| Från: Kallocain (Tolfte kapitlet) av Karin Boye ...Jag förstod, att han ville ge upplysningar och förtydliganden, och dem ville jag inte ha. Men då jag väl börjat min läsning, ändrade jag mig. Då han i alla fall fanns inom räckhåll, kunde jag ju lika gärna fråga. - Det här skulle jag vilja ha närmare besked om, sade jag. "Den undersökte började frambringa underliga sånger." Vad menas med det? Varför var de underliga? Rissen ryckte på axlarna. - De var det, svarade han. De liknade ingenti... |
| Från: Kallocain (Tredje kapitlet) av Karin Boye ...Och medan pulsarna arbetade upp sig i ådrorna, vände jag mig på andra sidan och kvävde en suck. Jag sade mig, att vad jag ville av samlivet mellan en man och en kvinna var vidskepelse och ingenting annat, lika mycket vidskepelse som när forntidens vildar åt sina modiga fienders hjärta för att bli delaktiga av deras mod. Det fanns ingen magisk akt, som kunde ge mig nyckeln och äganderätten till den lustgård Linda undanhöll mig. Och vad tjänade alltsam... |
| Från: Kallocain (Fjortonde kapitlet) av Karin Boye ...Och jag trodde mig urskilja, att här och där på de livlösa sträckorna utandades stenen en svag gulaktig rök. På andra ställen bröt sig ljuset över sanden i en blådisig dallring, som skrämde mig lika mycket. Jag tog ett steg för att treva mig fram mellan de giftiga dunsterna, men i detsamma kom en vindpust och drev en liten lösryckt sky av den gula röken framför sig - den spred sig i tunna virvlar, och jag måste rygga tillbaka för att inte ... |
| Från: Kallocain (Femtonde kapitlet) av Karin Boye ...När jag äntligen var säker, smög jag mig först upp vid skenet från den lilla nattlampan och hängde för polisögat. Framför polisörat gillrade jag upp en kudde lika ogenerat som jag en gång sett Karrek göra det. Naturligtvis var det förbjudet, men jag befann mig vid förtvivlans gräns, och vad som än hände, ville jag inte låta polisen följa mitt förehavande. Linda låg där i den skumma belysningen så vacker... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 5) av Lindbohm, Denis ...De vet detsamma, i detalj. - Arvid. Om du lämnar en kassett med information till någon och denne lämnar den vidare, om tusen personer i tur och ordning tar del av kassettens information - är de därmed lika? - De här, de uppträder lika mot mig. För mig är de lika. Det är bara namnen, som skiljer. Och nånting annat, som jag bara känner inom mig. - De är kanske lika för dig. Du sitter i salongen och tittar på samma skådespel tio gånger. Men fastän rollerna spelas lika tio gån... |
| Från: Robotarnas gud (Kap 2) av Elfred Berggren ...Men å andra sidan förstår jag inte, att han skulle kunna behöva hjälp, han av alla. Såvitt jag vet, finns det ingenting, som han inte kan göra lika bra och bättre än jag. Naturligtvis blir det ingen annan råd än att jag reser. Tores önskningar ha alltid haft karaktären av kategoriska imperativ, som man åtlytt, inte bara därför man funnit dem förnuftiga utan mera därför att - hur skall ja... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 14) av Elfred Berggren ...Jag är dödstrött och vet lika fullt, att jag inte kommer att kunna sova, jag känner fruktan för ensamheten och de tankar, som komma krypande ur den, och ändå längtar jag efter att få tänka mig igenom just dessa tankar för att pröva, om jag kan komma till någon sorts förståelse av vad, som inträffat. Man måste acceptera det, som möter, det hjälper inte att försöka hålla sig undan. Jag börjar från början för att se till, att jag verkl... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 13) av Elfred Berggren ...med historiens hjältar, han har betvingat respekten och fruktan för de underliga maskinerna och en gång, när han varit ensam, har han öppnat nackluckan på William Shakespeare eller George Washington och fått se en hjärna ligga där i en glasburk, lika frisk som den dag, dess ägare gick hädan. Man kan föreställa sig hans känslor! Vad som för oss är en obehaglig och mystisk sak, blir för honom den svartast möjliga magi, en magi så svart, att han måste gå tillbaka till stammens uråldriga trol... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 11) av Lindbohm, Denis ...De skrek aldrig, grät inte, slogs heller aldrig. De var fyllda av den paradisiska frid, som Jordens folk drömt om men inte kunnat åstadkomma. De lärde sig gå och tala före ett års ålder och utvecklades lika fort under den följande tiden. Samtliga visade stor tillgivenhet för Arvid och kallade honom sin far. Ingen far i världen hade haft en så tillgiven och välartad barnskara, han hade all anledning att vara stolt över varenda en av dem. Men kanske... |
| Från: Domens stjärnor (Kap 8) av Lindbohm, Denis ...Han fick svar nästan omgående. Visst skulle gisslan återlämnas - när chaanjel tillät en större delegation jordmänniskor att vistas på Chaan. Det var klart språk. Maktspråk. Men chaanjel gav Arvid besked på lika klart språk vad han skulle svara: Några jordmänniskor skulle aldrig mer tillåtas komma in i Chaansystemet. Arvid hade rätt att stanna kvar så länge han ville. När han begärde att få återvända till Jorden skulle Chaans folk använda XD-stationen ... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 6) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Vem gick i trappan i natt klockan tre? Fru Markurell sköt en stol fram till fönstret och satte sig. Hon knäppte upp klänningslivet och begynte med skälvande fingrar lossa korsetten. Herr Markurell upprepade ordagrant och lika lågmält sin fråga. Fru Markurell svarade trumpet: Häradshövdingen förstås. Förstås! skrek herr Markurell men lugnade sig genast. Hans hustru sa: Åbäka dig inte. Du ska inte låtsas att du tror något. För det gör du inte. Han kom i går kväll d... |
| Från: De älskade film (Kap 4) av Tidholm, Thomas G ...en vilsenhet breder ut sig i samhället, ingen vet vad nån vill ha, kvällstidningarnas nöjesbilagor delar ut gratisbiljetter till bussresor mot hemligt mål... lika bra att åka med. Ray och Berit vet vad de vill ha. De älskar film. Film är sånt som flimrar, i svartvitt, eller färg om den är sotig på ett speciellt sätt. Sånt som går att ta på med ögonen, som liksom lägger sig på ögonen och har samma raster.... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 3) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Vet hon vad hon säger? Vill hon att jag ska avstå från en god affär, därför att hon ber mig? Då är hon ta mig tusan dummare än jag trodde. Och herr Markurell grinade belåtet. Fru Markurells rodnad steg långsamt upp över pannan; därpå kröp den lika långsamt tillbaka och försvann åter under halslinningen. Hennes hy var fullständigt vit och hennes röst var åter dov och djup, då hon sa: Lilla Markurell, jag känner honom. Tänk på det! Jag vet hur han är funtad. Och nu säger jag honom en sak ... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Korteligen, hon var sig lik. Lyftande sitt paraply och pekande på Johan Markurell sa hon: Där har vi Jesusbarnet! Johan satt på sin mors knä, stödd av hennes arm. Hans lilla ansikte var lika blekt som moderns men i övrigt liknade han henne inte. Hans hår var svart, hans ögon mörkgrå, nästan svarta, hans ögonbryn svarta och redan skarpt tecknade, hans näsa krökt. I själva verket påminde han om en liten son av Juda. Dessutom var hans... |
| Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Det hade blivit bekant att syskonen Rüttenschöld förgäves sökt uppbringa de fatala sjuttio tusen och att tant Rüttenschöld lika förgäves sökt blidka herr Markurell. För resten var de hemskaste rykten redan i omlopp. Slagsmålet på skolgården hade underbart stimulerat Wadköpings dåsiga fantasi. Någon hade sett häradshövdingen de Lorche i en droska, nästan nedkrupen på des... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 6) av Elfred Berggren ... När man möter en vän igen, tänker man inte på, att det bara är minnet av honom, som är stenen i forsen, att han under tiden har drivit lika långt med strömmen som man själv. Därför är den vän, man möter, en helt annan än den, man väntade att möta. Och i början urartar det hela till en kurragömmalek, där man springer och letar efter de gamla kända dragen bakom nya, som kommit till... |
| Från: Robotarnas Gud (Kap 5) av Elfred Berggren ...Men just detta, att problemet är olösligt, gör det så lockande för oss. Överhuvud är det väl så, att endast de olösliga problemen äro värda, att man ägnar sina krafter åt dem. Andréen, som under det senaste dygnet visat sig vara lika mycket filosof som naturvetare, och följaktligen borde älska att briljera i mystiska samband, skulle kanske uttrycka saken så, att vad som fascinerar oss i problemet om livet är detsamma som fascinerar oss i Lionardos Mona Lisa: det går en hori... |
Fasta länkar:
Text- och bildhjälp?
Behöver du professionell hjälp med text och bild? Hör av dig! Vi skriver, fotograferar och filmar…
www.LisaOchDag.se
Behöver du professionell hjälp med text och bild? Hör av dig! Vi skriver, fotograferar och filmar…
www.LisaOchDag.se
Antikvariat, gratis e-böcker mm...
Blå Katt Förlag och Antikvariat delar ut gratis e-böcker, säljer begagnade böcker on line samt ger ut underliga texter i tryck...
www.blakatt.com
Blå Katt Förlag och Antikvariat delar ut gratis e-böcker, säljer begagnade böcker on line samt ger ut underliga texter i tryck...
www.blakatt.com
| KONTAKT | OM AWORDLIST | ORDLISTA | SITEMAP | LINKS: DAGSBILD.SE & ASTAND.COM |
|