Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 1) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Men samtidigt gnagdes han av svartsjuka. Han var rädd att de där fina, ödslande, sorglösa människorna skulle blända och locka Johan ifrån honom. Han kunde ha gett gossen fem kronor, femtio, hundra i veckan, ty den påstådda fattigdomen var en lögn, som genom sin överdrift blev nästan oskyldig. Och inte ens sparsamheten skulle ha hindrat honom från att begå en dylik extravagans. Men i den enkla fast sinnrika mekanismen Markurell, som tycktes inrättad och inställd enkom för att uppsuga och... |