Från: Markurells i Wadköping (Kapitel 5) av Hjalmar Bergman (1883-1931) ...Men jag har aldrig brytt mig om vad som är naturligt. Om det äcklar dig att vara hederlig, så äcklar det mig att vara naturlig. Jag är sentimental, hysterisk, överspänd. Jag är vidrig, stympad, ofullgången, förvriden, inte fullt mänsklig. Jag har alltid varit det, och det roar mig att förbli sådan. Vi är fåglar ur samma rede, min gosse lilla. Annars hade vi aldrig suttit på samma kvist.
Hon gick fram till honom, tog hans hand, satte den ena foten bakom den andra och neg va... |