Från: Kallocain (Tolfte kapitlet) av Karin Boye ...Ändå hade jag en nästan vild längtan efter att få höra dem tydas en gång - en dum dröm, som väl aldrig skulle gå i fullbordan, varken för mig eller för någon annan. Och även om den hade gjort det - i en samling marscher kan det ju omöjligt ligga någon mening, hur skulle där finnas någon hjälp eller någon lösning på ett problem?
Under tiden var mitt hemliv dovt och tomt. Linda och jag hade kommit så långt ifrån varandra, att det inte längre lönade sig att ... |